OJ OJ OJ - A D' MYCKE NU!

Hmm. Egentligen har jag alldeles för mycket negativa tankar snurrandes runt i huvet för att sätta mej här och recensera helgens Sthlm-besök.. jag vet hur blogginläggen brukar sluta när jag är på detta humör.. allting låter bittert och gnälligt. Men samtidigt vill jag skriva av mej lite för att bli kvitt de negativa tankarna.. så.. sluta läs här om inte mitt gnäll tåls.

Så, Sthlmsbesök anno mars 2009 - check!
Kom hem för en timma sen ungefär, ca 1 timma och 40 min sent. Heja SJ! Men, de är sånt som händer, faktiskt.. orka ödsla energi på att bli upprörd över att tåget är försenat? Orka gnälla på att tåget är försentat? Inte fan kommer man fram snabbare för det..

Nåväl. De är alltid väldigt efterlängtat med Sthlms-besöken numera. Alla är glada. Jag är glad för att jag ska hem och hälsa på, de är glatt och muntert för att jag ska hem och hälsa på. Alla ser fram emot det och skoj ska de bli. Förväntningarna är på topp topp!
Så kommer jag dit, har femtioåtta olika dejter och besök man vill/ska/bör/måste hinna med och så blir allting bara pannkaka.
Allvarligt. Nästa gång skickar jag ut ett mass-sms och meddelar mnin ankomst och sen sätter jag mej på nå café/krog centralt i stan och har "öppet hus" istället. Så får folk komma och gå som de vill om de behagar eller orkar masa sej iväg för att träffa mej.. Eller så bara skiter jag i att åka till Sthlm. Kom ner till Gbg å hälsa på istället om de är så skoj att träffa mej. Eller är de jobbigt? Inte så skoj trots allt kanske? Inte riktigt värt besväret?
Nåja, jag är absolut inte så sur och bitter som jag verkar, för jag har hunnit med massa efterlängtade återseenden me människor som betyder mer än massor. Så missnöjd är jag inte, absolut inte.. bara rätt less på hela åka-hem-på-besök-ojoj-va-skoj-de-ska-bli-vi-måste-ses-hoppsan-jag-kan-inte-hinner-inte-ses-ska-göra-annat-grejen!
Så, vi ses i Göteborg istället gott folk!

Konstaterande nummer två (och tre). Ett rätt.. sorgligt konstaterande? Jag blir själv rätt förvirrad när känslorna svänger så plötsligt. Fan, jag hänger ju inte ens me själv!
Jag har konstaterat att jag har betydligt mer känslor kvar för någon jag inte alls räknat me att ha så mycke känslor kvar för.
Och jag konstaterade samtidigt att jag absolut inte har några känslor kvar för någon som jag hade hoppats skulle betyda åtminstonde mer än.. i princip ingenting.

De svänger som sagt snabbt i min känslo-värld, så inte kan jag väl klandra folk om de inte hänger med när man över en natt kan gå från att vara favorit till betydelselös?
Detta skapar förståss en hel del problem (och eventuella konflikter).. då mina vänner (och deras åsikter) betyder mycket för mej vill jag gärna ha deras gillande när jag träffar nya (och gamla) människor och involverar mej själv känslomässigt i dessa. Jag vill att alla jag känner ska kunna umgås utan några problem och onda blickar. Ofta funkar detta väldigt vädligt bra.. men hur blir de sen när förvandlingen av någon gått från favorit till betydelselös i min värld, men inte hos mina vänner som nu blivit vän med personen i fråga. Hur umgås man på ett vettigt sätt allihopa då? Eller när en favorit gått till betydelselös och sedan tillbaka till favorit igen, men då bara favorit hos mej och fortfarande betydelselös hos mina vänner?
Ibland önskar jag ju bara att jag kunde ställa in känslo-nivån hos människor så att de passade mitt egnet behov. Ibland iaf.
Vart de snurrigt nu?

Men, trots att helgen satt snurr på skallen och jag emellanåt undrat vart fan mina hjärnceller tagit vägen så är jag otroligt nöjd me helgen och som sagt inte ett dugg bitter!
Jag har sett Metallica, jag har vart på releasefest, jag har träffat folk jag tycker om, jag har fått mej många goa skratt av att jag är så otroligt illa omtyckt och ett sånt hot.. och tillslut det -nästan (för att inte skapa allt för upprörda känslor) - bästa av allt me att besöka Sthlm - att få komma hem till Göteborg igen!