SÅ ÄR DET

Jag har, tills skillnad mot förra helgen, vart på ett alldeles strålande humör hela veckan, typ! Jag mår super och veckan har bjudit på så mycke goda nyheter att humöret inte kunnat vara annat än på topp!
Dock kan man ju inte begära allting här i livet, nånting måste ju ständigt finnas där i bakhuvudet och gnaga. Visst är de så att förhållanden, vänskap och alla möjliga relationer kommer och går, eller ibland skiftar från att ena dagen vara ett förhållande och nästa bara en vänskapsrelation, eller tvärt om. Nåväl, jag är inte perfekt.. och jag har ljugit, och kommer att ljuga, om saker jag inte vill ska komma upp till ytan eller saker som jag helt enkelt inte vill erkänna att jag har vetskap om. Samma sak gäller folk i min närhet, alla ljuger vi ibland, små vita lögner för att rädda oss själva. Alltså borde jag kanske inte yttra mej om och gnälla över andras lögner, men de tänker jag göra iaf.
För de är så trist, att en person som jag förut värdesatt så mycke vänskapsmässigt och känslomässigt nu inte längre berör mej ett dugg. Den lilla lilla simpla vita lögnen jag fick höra då, och som numera inte längre är hemlig, har växt och rört till de i skallen ordentligt på mej. Att det stör mej är en sak, men att de utvecklat sej till att jag tappat förtroendet till personen i fråga helt och hållet, de gör mej faktiskt ledsen.
Dessutom tycker jag att människor i dennes närhet bör behandlas med betydligt mer respekt än som faktiskt görs. Är de så jäkla trist att vara ensam?

Nåväl, kanske vi kan hitta tillbaka till den där vänskapen, och det medföljande förtroendet en vänkap bör ha, så småningom. Vem vet..